RSSAlla poster i "malaysia" Kategori

Islam och skapandet av statsmakt

Seyyed vali reza nasr

I 1979 General Muhammad Zia ul-Haq, Pakistans militära härskare, förklarade att Pakistan skulle bli en islamisk stat. Islamiska värderingar och normer skulle tjäna som grunden för den nationella identiteten, lag, ekonomi, och sociala relationer, och skulle inspirera allt beslutsfattande. I 1980 Mahathir Muhammad, Malaysias nya premiärminister, införde en liknande bred plan för att förankra statens politiska beslut i islamiska värderingar, och att bringa sitt lands lagar och ekonomiska praxis i linje med islams lära. Varför valde dessa härskare vägen till "islamisering" för sina länder? Och hur blev en gång sekulära postkoloniala stater islamiseringens agenter och förebudet om den "sanna" islamiska staten?
Malaysia och Pakistan har sedan slutet av 1970-talet – början av 1980-talet följt en unik väg till utveckling som avviker från erfarenheterna från andra tredje världens stater. I dessa två länder integrerades religiös identitet i statens ideologi för att informera målet och processen för utveckling med islamiska värderingar.
Detta åtagande har också presenterat en helt annan bild av relationen mellan islam och politik i muslimska samhällen. I Malaysia och Pakistan, det har varit statliga institutioner snarare än islamistiska aktivister (de som förespråkar en politisk läsning av islam; även kända som väckelseister eller fundamentalister) som har varit väktare av Islam och försvarare av dess intressen. Detta antyder en
väldigt annorlunda dynamik i islamens politiska utbredning och flöde - åtminstone pekar på statens betydelse för detta fenomen.
Vad man kan göra av sekulära stater som blir islamiska? Vad betyder en sådan omvandling för staten såväl som för islamisk politik?
Den här boken brottas med dessa frågor. Detta är inte en heltäckande redogörelse för Malaysias eller Pakistans politik, det täcker inte heller alla aspekter av islams roll i deras samhällen och politik, även om den analytiska berättelsen dröjer sig mycket åt dessa frågor. Denna bok är snarare en samhällsvetenskaplig undersökning av fenomenet att sekulära postkolonialstater blir agenter för islamisering, och mer allmänt hur kultur och religion tjänar behoven av statsmakt och utveckling. Analysen här bygger på teoretiska diskussioner
inom samhällsvetenskaperna om statens beteende och kulturens och religionens roll däri. Viktigare, den drar slutsatser från de fall som granskas för att dra bredare slutsatser av intresse för disciplinerna.

ISLAM, DEMOKRATI & USA:

Cordoba Foundation

Abdullah Faliq

Intro ,


Trots att det är både en perenn och en komplex debatt, Arches Quarterly granskar om från teologiska och praktiska grunder, den viktiga debatten om förhållandet och kompatibiliteten mellan islam och demokrati, som ekade i Barack Obamas agenda för hopp och förändring. Medan många firar Obamas uppstigning till Oval Office som en nationell katarsis för USA, andra förblir mindre optimistiska om en förändring i ideologi och synsätt på den internationella arenan. Även om mycket av spänningen och misstron mellan den muslimska världen och USA kan tillskrivas strategin att främja demokrati, gynnar vanligtvis diktaturer och marionettregimer som ger läpparnas bekännelse till demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter, efterskalvet av 9/11 har verkligen cementerat farhågorna ytterligare genom USA:s ståndpunkt om politisk islam. Det har skapat en vägg av negativitet som hittats av worldpublicopinion.org, enligt vilken 67% av egyptierna tror att Amerika globalt spelar en "främst negativ" roll.
USA:s svar har alltså varit träffande. Genom att välja Obama, många runt om i världen sätter sitt hopp om att utveckla en mindre krigförande, men rättvisare utrikespolitik gentemot den muslimska världen. Testet för Obama, när vi diskuterar, är hur Amerika och hennes allierade främjar demokrati. Kommer det att vara underlättande eller imponerande?
Dessutom, kan det vara en ärlig mäklare i utdragna konfliktzoner? Anlita prolifis expertis och insikt
c lärda, akademiker, rutinerade journalister och politiker, Arches Quarterly lyfter fram förhållandet mellan islam och demokrati och Amerikas roll – såväl som de förändringar som Obama åstadkom, i att söka den gemensamma grunden. Anas Altikriti, VD:n för Th e Cordoba Foundation ger inledningen till denna diskussion, där han reflekterar över de förhoppningar och utmaningar som vilar på Obamas väg. Följer Altikriti, den tidigare rådgivaren till president Nixon, Dr Robert Crane ger en grundlig analys av den islamiska principen om rätten till frihet. Anwar Ibrahim, Malaysias tidigare vice premiärminister, berikar diskussionen med de praktiska realiteterna i att implementera demokrati i muslimskt dominerande samhällen, nämligen, i Indonesien och Malaysia.
Vi har också Dr Shireen Hunter, från Georgetown University, USA, who explores Muslim countries lagging in democratisation and modernisation. Th is is complemented by terrorism writer, Dr Nafeez Ahmed’s explanation of the crisis of post-modernity and the
demise of democracy. Dr Daud Abdullah (Director of Middle East Media Monitor), Alan Hart (former ITN and BBC Panorama correspondent; author of Zionism: Th e Real Enemy of the Jews) and Asem Sondos (Editor of Egypt’s Sawt Al Omma weekly) concentrate on Obama and his role vis-à-vis democracy-promotion in the Muslim world, as well as US relations with Israel and the Muslim Brotherhood.
Minister of Foreign Aff airs, Maldives, Ahmed Shaheed speculates on the future of Islam and Democracy; Cllr. Gerry Maclochlainn
– en Sinn Féin-medlem som fick utstå fyra års fängelse för irländska republikanska aktiviteter och en kämpe för Guildford 4 och Birmingham 6, reflekterar över hans senaste resa till Gaza där han bevittnade effekterna av brutaliteten och orättvisan mot palestinier; Dr Marie Breen-Smyth, Direktör för Centrum för studier av radikalisering och samtida politiskt våld diskuterar utmaningarna med att kritiskt forska om politisk terror; Dr Khalid al-Mubarak, författare och dramatiker, diskuterar utsikterna till fred i Darfur; och slutligen journalisten och människorättsaktivisten Ashur Shamis ser kritiskt på demokratisering och politisering av muslimer idag.
Vi hoppas att allt detta ger en omfattande läsning och en källa för reflektion över frågor som berör oss alla i en ny gryning av hopp.
Tack

A Muslim Archipelago

max L. Brutto

This book has been many years in the making, as the author explains in his Preface, though he wrote most of the actual text during his year as senior Research Fellow with the Center for Strategic Intelligence Research. The author was for many years Dean of the School of Intelligence Studies at the Joint Military Intelligence College. Even though it may appear that the book could have been written by any good historian or Southeast Asia regional specialist, this work is illuminated by the author’s more than three decades of service within the national Intelligence Community. His regional expertise often has been applied to special assessments for the Community. With a knowledge of Islam unparalleled among his peers and an unquenchable thirst for determining how the goals of this religion might play out in areas far from the focus of most policymakers’ current attention, the author has made the most of this opportunity to acquaint the Intelligence Community and a broader readership with a strategic appreciation of a region in the throes of reconciling secular and religious forces.
This publication has been approved for unrestricted distribution by the Office of Security Review, Department of Defense.

Islamistiska oppositionspartier och potentialen för EU-engagemang

Toby Archer

Heidi Huuhtanen

I ljuset av den ökande betydelsen av islamistiska rörelser i den muslimska världen och

hur radikaliseringen har påverkat globala händelser sedan sekelskiftet, Det

är viktigt för EU att utvärdera sin politik gentemot aktörer inom vad som kan vara löst

kallad den "islamiska världen". Det är särskilt viktigt att fråga sig om och hur man ska engagera sig

med de olika islamistiska grupperna.

Detta är fortfarande kontroversiellt även inom EU. Vissa känner att islam värdesätter det

ligga bakom islamistiska partier är helt enkelt oförenliga med västerländska ideal om demokrati och

mänskliga rättigheter, medan andra ser engagemang som en realistisk nödvändighet på grund av den växande

domestic importance of Islamist parties and their increasing involvement in international

affairs. Another perspective is that democratisation in the Muslim world would increase

European security. The validity of these and other arguments over whether and how the

EU should engage can only be tested by studying the different Islamist movements and

their political circumstances, country by country.

Democratisation is a central theme of the EU’s common foreign policy actions, as laid

out in Article 11 of the Treaty on European Union. Many of the states considered in this

report are not democratic, or not fully democratic. In most of these countries, Islamist

parties and movements constitute a significant opposition to the prevailing regimes, och

in some they form the largest opposition bloc. European democracies have long had to

ta itu med styrande regimer som är auktoritära, men det är ett nytt fenomen att trycka på

för demokratiska reformer i stater där de mest sannolika förmånstagarna kan ha, från

EU:s synvinkel, olika och ibland problematiska synsätt på demokrati och dess

relaterade värden, såsom minoriteter och kvinnors rättigheter och rättsstatsprincipen. Dessa avgifter är

ofta mot islamistiska rörelser, så det är viktigt för europeiska beslutsfattare att göra det

ha en korrekt bild av potentiella partners politik och filosofi.

Erfarenheter från olika länder tenderar att tyda på att desto mer frihet islamistiska

fester är tillåtna, desto mer moderata är de i sina handlingar och idéer. I många

islamistiska partier och grupper har sedan länge flyttat från sitt ursprungliga syfte

of establishing an Islamic state governed by Islamic law, and have come to accept basic

democratic principles of electoral competition for power, the existence of other political

competitors, and political pluralism.

Resolving America’s Islamist Dilemma: Lessons from South and Southeast Asia

Shadi Hamid
US. efforts to promote democracy in the Middle East have long been paralyzed by the “Islamist dilemma”: in theory, we want democracy, but, in practice, fear that Islamist parties will be the prime beneficiaries of any political opening. The most tragic manifestation of this was the Algerian debacle of 1991 och 1992, when the United States stood silently while the staunchly secular military canceled elections after an Islamist party won a parliamentary majority. More recently, the Bush administration backed away from its “freedom agenda” after Islamists did surprisingly well in elections throughout region, including in Egypt, Saudi Arabia, and the Palestinian territories.
But even our fear of Islamist parties—and the resulting refusal to engage with them—has itself been inconsistent, holding true for some countries but not others. The more that a country is seen as vital to American national security interests, the less willing the United States has been to accept Islamist groups having a prominent political role there. However, in countries seen as less strategically relevant, and where less is at stake, the United States has occasionally taken a more nuanced approach. But it is precisely where more is at stake that recognizing a role for nonviolent Islamists is most important, och, here, American policy continues to fall short.
Throughout the region, the United States has actively supported autocratic regimes and given the green light for campaigns of repression against groups such as the Egyptian Muslim Brotherhood, the oldest and most influential political movement in the region. In March 2008, during what many observers consider to be the worst period of anti-Brotherhood repression since the 1960s, Secretary of State Condoleezza Rice waived a $100 million congressionally mandated reduction of military aid to Egypt. The situation in Jordan is similar. The Bush administration and the Democratic congress have hailed the country as a “model” of Arab reform at precisely the same time that it has been devising new ways to manipulate the electoral process to limit Islamist representation, and just as it held elections plagued by widespread allegations of outright fraud
and rigging.1 This is not a coincidence. Egypt and Jordan are the only two Arab countries that have signed peace treaties with Israel. Dessutom, they are seen as crucial to U.S. efforts to counter Iran, stabilize Iraq, and combat terrorism.