STRATEGIES FOR ENGAGING POLITICAL ISLAM

Political Islam is the single most active political force in the Middle East today. Its future is intimately tied to that of the region. If the United States and the European Union are committed to supporting political reform in the region, they will need to devise concrete, coherent strategies for engaging Islamist groups. Yet, USA. has generally been unwilling to open a dialogue with these movements. Liknande, EU engagement with Islamists has been the exception, not the rule. Where low-level contacts exist, they mainly serve information-gathering purposes, not strategic objectives. The U.S. and EU have a number of programs that address economic and political development in the region – among them the Middle East Partnership Initiative (MEPI), the Millennium Challenge Corporation (MCC), the Union for the Mediterranean, and the European Neighborhood Policy (ENP) – yet they have little to say about how the challenge of Islamist political opposition fits within broader regional objectives. US. and EU democracy assistance and programming are directed almost entirely to either authoritarian governments themselves or secular civil society groups with minimal support in their own societies.

The time is ripe for a reassessment of current policies. Since the terrorist attacks of September 11, 2001, Att stödja demokrati i Mellanöstern har fått en större betydelse för västerländska beslutsfattare, som ser ett samband mellan brist på demokrati och politiskt våld. Större uppmärksamhet har ägnats åt att förstå variationerna inom politisk islam. Den nya amerikanska administrationen är mer öppen för att bredda kommunikationen med den muslimska världen. Under tiden, den stora majoriteten av mainstream islamistiska organisationer – inklusive Muslimska brödraskapet i Egypten, Jordans islamiska aktionsfront (IAF), Marockos parti för rättvisa och utveckling (PJD), den islamiska konstitutionella rörelsen i Kuwait, och Yemeni Islah Party – har alltmer gjort stöd för politiska reformer och demokrati till en central komponent i sina politiska plattformar. För övrigt, många har signalerat ett starkt intresse för att inleda en dialog med U.S. och EU:s regeringar.

Framtiden för förbindelserna mellan västerländska nationer och Mellanöstern kan till stor del bestämmas av i vilken grad de tidigare engagerar ickevåldsliga islamistiska partier i en bred dialog om gemensamma intressen och mål. Det har nyligen skett en ökning av studier om engagemang med islamister, men få tar tydligt upp vad det kan innebära i praktiken. Som Zoe Nautre, gäststipendiat vid German Council on Foreign Relations, sätter det, "EU funderar på engagemang men vet inte riktigt hur."1 I hopp om att förtydliga diskussionen, vi skiljer mellan tre nivåer av ”engagemang,” var och en med olika medel och mål: lågnivåkontakter, strategisk dialog, och partnerskap.